Sveriges geologi

Sveriges berggrund delas in i tre huvudenheter: urberget, Kaledoniderna och den fossilförande berggrunden utanför Kaledoniderna. Urberget (eller den Prekam-briska berggrunden) är en del av Baltiska skölden som är en av världens urberg-sköldar. Den Baltiska skölden sträcker sig från Kolahalvön i nordost till Kaledo-niderna i väster och till Skåne och Sydnorge i söder och sydväst.

Vår svenska fjällberggrund är en del av Kaledoniderna, en bergskedja som bildades för 510-400 miljoner år sedan. Kaledoniderna löper längs den svensk-norska fjällregionen och vidare till Skottland och Irland.

Den fossilförande berggrunden utanför Kaledoniderna bildar flacka täcken som vilar på urberget i isolerade områden. Den finns på Gotland och Öland, i Dalarna, Närke, Västergötland, Östergötland och i Skåne.

 

Tornquistzonen (se figur på nästa sida) är en rörelsezon som utgör gränsen mellan Baltiska skölden och den östeuropeiska plattan. I Sverige är zonen ett ca 50 km brett område som sträcker sig i nordvästlig-sydostlig riktning genom Skåne, med ett flertal förkastningar. De skånska bergåsarna är egentligen urbergshorstar, dvs höjdryggar som begränsas av förkastningssprickor. Bland annat Hallandsåsen, Nävlingeåsen, Linderödsåsen, Kullaberg, Söderåsen och Romeleåsen, har alltså uppkommit genom rörelser mellan plattorna. Mellan urbergshorstarna ligger yngre sedimentära bergarter.

Sveriges berggrund från SGU-publikation serie Ba 51. Klicka på bilden för att se den i högupplöst format i nytt fönster. © Sveriges Geologiska Undersökning (SGU). Medgivande: 30-1090/2002.